Jag vill skriva om insikter jag fått som handlar om kärlek.
Jag vill skriva om insikter jag landat i som handlar om Dharma.
Jag vill skriva om Freja och stillhet och om Ganeshas lilla muskompis.
Jag vill berätta för er alla hur glad jag är för livet. Hur glad jag är för er.
Jag vill skriva om begär istället för rädsla, om att ha bra lokalsinne och om hängivelse.
Men det går inte. Inte just nu.
För jag måste börja i det som just hade utbrott. Den glödande lavan dödade något förstår ni. Och sen gav den liv till något nytt.
Förra veckan tappade jag all inspiration. Jag. Hade. Ingen. Inspiration.
Jag.
Inte. Inspirerad.
Va???
Det finns alltid tider då inspirationen är låg, stundtals, kanske ett par timmar av lägre aktivitet. Yo lo se’…. Men inte ofta. Och helst inte flera dagar på raken. Inte för mig. Jag är typen som berättar historier för mig själv varje dag. Skriver böcker i mitt huvud och fantiserar om alla projekt jag vill dra igång. Jag formar ide’er som en bagare formar kardemummabullar! Jag har helt enkelt många saker på gång även om de flesta av dem aldrig lämnar min egen värld. (Alvar och Ivars kardemummabullar, mitt emot Yoga Treats GBG är bäst i världen. Ett litet tips 
Men…
Inspirationen.
Borta.
Nämen jag hör inte vad du säger. Come again!
Vad hände? Jo, det ska jag berätta för dig. Jag fann mig plötsligt utan klar kontakt. Yogastilen jag haft i mitt liv under 12 år befinner sig i en identitetskris, i ett ledar skifte, i det försenade mötet med sin skugga. Det har varit trångt ett tag. Det har ofta varit maktutspel och missunnsamhet. Jag har varit mycket tacksamt avskuren från det mesta av det då Sverige inte är ett yogamecka med lika många lärare som björkar, och inte samma kultur av att armbåga sig fram som i Anusarayogans hemland USA. Jag har studerat med John Friend många gånger. Mötet med honom och med de som också studerat med honom (och många andra såklart) har totalförändrat mitt liv!
Jag finner att jag inte blir arg för att John har haft sex med sina elever. Jag hoppas mötet mellan de inblandade har varit något sprunget ur en gemensam önskan. Jag blir inte arg för att John drivit Anusara Inc. som en envåldshärskare. Jag blir besviken, absolut. Vad hände med ’’lev som du lär’’? Men andra saker händer samtidigt i mitt liv. Som är viktiga på riktigt. Nära är sjuka… En äldre begravs. Kärleken närmar sig. Den första vårluften är här! Men vad som först skrämmer mig, men sedan glädjer mig är följande…
Om du inte har mött din egen skugga. Om du projicerar det du önskar dig av livet på en annan, då faller du när den personen visar sig var mindre än perfekt. För det operfekta i en annan, speglar det operfekta i dig. Har vi inte tittat på den delen av oss själva redan kommer motståndet och förnekelsen kliva in i rummet och stå stadigt där.
Först skräms jag av alla röster som hörs, de är fulla av ilska, många känner sig svikna, ’’kill him and fry him’’ är känslan jag får av alla reaktionerna. Själv står jag stilla. Väntar på att något utöver trötthet ska infinna sig.
Jag känner tyngden av tusentals själar som bearbetar samma sak. Det kollektiva medvetandet i just den här gruppen berör mig djupare än vad jag trott att den skulle göra. Det både skrämmer och glädjer mig. Men min inspiration är låg.
Jag ifrågasätter mig själv i relation till metoden. Men jag märker att jag inte kan välja annat. Jag vill undervisa så här! Det här är min längtan som kanaliseras, inte John’s, inte företaget Anusara Inc. Det här är yogan som den lever i mig. Jag kan inte kliva ur och in i något mindre. Jag kan bara välja mer. Det jag har – plus det som kommer! Jag gillar den här leken!
Det tar oss till det glädjande.
I den här tiden. Då det totalt tappade perspektivet visas upp från det som tidigare varit var lagarna kom ifrån, så måste vi ifrågasätta. Vi måste vända på varje sten. Ta ut allt ur garderoben. Torka ur köksskåpen i vårt inre och med klar och ärlig röst fråga oss själva: vem är jag? Vad är yoga egentligen? Vår relation till varandra? Är det förankrat? Är det förkroppsligat?
Det är glädjande för att alla som inte fick något direkt rakt svar från sitt inre, (och tro mig, jag har hört deras röster, läst deras inlägg) nu måste se sig själva som enheter inte kopplade till något annat och med nyvakna ögon se att yogan inte kommer utifrån. På så sätt finner dem kontakten igen, nu eller sen.
Det är glädjande för från mitt eget inre kommer, efter att tröttheten av överraskningen lagt sig, ett muller av tacksamhet och uppskattning.
Tacksam för att det kommit fram varför vissa saker inom systemet varit så låsta och konstiga. Uppskattande för att yogan i mig är förkroppsligad. Jag känner det. Jag är den. Jag behöver inget bestämt system, ingen specifik metod, ingen som talar om för mig att jag är duktig och som bestämmer hur jag ska undervisa yogan. Tacksamhet för alla jag mött och alla vänner jag fått!
För yogan är uppvaknandet av hjärtat för mig. Själens sång från källa till form. Den är rörelsen av den inre vinden, expansionen av det harmoniska.
Yogan har fått mig att inse att allt vi gör påverkar allt vi gör. Det lilla informerar det stora och tvärt om. Jag älskar att röra mig men struntar blankt i hållningsprinciper, egentligen. Det är enbart intressant för att det är bron mellan världar. Det är vägen in till det som är begär och önskan. Önskan om frihet i varandet. Det är hållningen som behövs för ärligt flöde i kroppen, och det är den inre hållningen som låter oss hitta ljusets korridorer och alltid välja dem!
I ’Poised for Grace’ en tolkning av Bhagavad Gita skriver Douglas Brooks så här:
”As complements and contrasts, night and day, darkness and light, Krishna and Arjuna are counterpoised to allow us to step between them even as we identify with them. They are not eachother, they are like eachother, and they are nothing but eachother. All three of these facets of their relationship and identity are at stake and simultaneously in play. For the Tantric this rich, even paradoxical feature of identity is always part of experience. We must respect the integrity of others different than ourselves but also see ourselves like others, and then, ultimately, recognize how we all share the same innermost nature. To revel in the intimacy of Krishna and Arjuna we must recognize that their complex relationship of identity and difference is yet another meaning of ’yoga’.
”a closely argued and philosophically challenging conversation, means to take us further into this paradox of yoga. We are invited to the contrast to notice ourselves: are we paying attention? As we shall soon hear from Krishna, yoga is nothing less than equanimity, serenity and focus. No matter what we are doing or where we find ourselves, we can, and indeed we must, create an experience of alignment. The outside world may be raging, but there is always an opportunity to listen to the inner conversation. The first step is to accept the invitation…”
Tack o lov. Äntligen kan lite perspektiv flytta in. Det kan göra ont när du ser dig själv ur en vinkel som inte är så smickrande. Men när vi börjar lyssna igen, accepterar inbjudan till en djupare konversation, så öppnar du även dörren till din nyfikenhet. Och med den kommer inspirationen…! Yogan är i mig. Yogan är i dig. Let’s talk about this shaite Djupare tillsammans. Leken fortsätter!
Nu ska jag skriva klart om ganesha, om kärlek och om lokalsinne. Coming up!
För.
Jag.
Är.
Inspirerad.
Join. Klick.
Alltid i kärlek,
Anja-panja
